Cykeltur och tankar på barmarksdrag

Eftersom Cilla hostar hela nätterna sedan snart en vecka tillbaka så har hundträning legat på vilofronten. Pirat som fortfarande inte börjat hosta däremot fick idag en cykeltur med mig bort till koloniområdet och de vackra skogsdelarna med bra grusvägar där omkring. Jag har inte velat träna Pirat riktigt heller eftersom jag tänkt att hans hosta skulle bryta ut utav det, men eftersom han varit sig själv och fortfarande inte påvisat några symtom så tog jag risken och begav mig ut!

Det är nästan så jag glömt bort hur enkel han är att ha och göra med nu för tiden eftersom jag nästan alltid promenerar Cilla och Pirat ihop. Jag måste verkligen bli bättre på att ge dem egentid.

När vi cyklade genom stan fick han ha kort koppel som jag knutit i min midja. Eftersom han vill ha en distans till cykeln så lutar han sig snett vid draget vilket inte är bra. Då får man tacka gudarna för att man tränar högerhandling i och med rallylydnaden så vi kunde byta sida på honom så att det jämnade ut sig.

När vi kom ut på cykelvägen släppte jag ut kopplet och han hade då tillräckligt längd för att lägga sig framför cykeln istället för en jämn belastning. Började då tänka på hur kul det skulle vara att köra barmarksdrag med honom. Med en sparkcykel eller en mountainbike! Han hade sprungit tills energin var slut och ändå fortsatt. Att ha en riktig brukshund i familjen är så sjukt roligt! Alla sporter är verkligen passande på något vis. Alla initiativ till träning välkomnas och arbetslusten finns alltid till hands.

Vi cyklade förbi människor, bilar och hundar utan någon notis eller problem. När vi kom fram till grusvägarna så släppte jag honom så han fick springa lös invid cykeln istället. När det kom en crossåkare eller fotgängare så kallade jag bara in honom och platsade honom invid min sida.
Så okomplicerad hund. Jag minns i vintras när hans problematik inte var borttränad än hur man velade om det verkligen var rätt beslut att ta hem honom. Jag är verkligen så glad att vi beslutade oss för att ge det några månader till - och som det ser ut idag så blir han kvar föralltid. Hunden som gjorde utfall mot människor och hundar. Som omplacerades för att han flugit på förra familjens gäster. Samma hund springer lös vid min sida på cykelturer och levererar tior på tandvisningen på lydmadstävlingar!

Efter cykelturen fick Cilla en kort kvalitativ promenad med mig. Alla hundmöten fungerade bra trotts stadsmiljön och bristen på stimulans på grund av hennes kennelhosta. Så skönt när en dag bara glider igenom avslappnat och obemärkt utan stress och krav. Egentligen skulle vi på lydnadsläger i helgen för Anne Dahlin och sedan lydnadskurs på söndag kväll för Ingela Karlsson och sedan rallylydnadskurs på brukshundsklubben på måndagen.. Allt detta blir tyvärr inställt på grund av kennelhostan. Men snart måste den ha gått över, och då ska det idiottränas och tävlas inom ett par veckor!

Spenderade resten av dagen hemma med hundstudier på schemat. Fått mycket god kritik på de första inlämnade uppgifterna och vill självklart inte göra annat än bättre ifrån mig vid denna inlämning :)
 
 
 
 
 

Stress hos omplacering och förutsättningar att lyckas

Ofta sitter jag och tänker på Cillas förflutna. Hennes uppväxt och hennes liv. Hennes gener och förutsättningar. Vad som format henne till den hon är idag. Eftersom jag befinner mig hemma idag från jobbet och är sjuk så har jag stoppat näsan i stududentlitteraturen till utbildningen jag går för att bli hundinstruktör. Idag började jag därför läsa fantastiske Anders Hallgrens bok "Rädda, Arga och Stressade hundar". Ni som inte känner till Anders Hallgren så kan jag informera att han är en av världens första hundpsykologer och att han arbetar flitigt för att lära ut hur man dresserar och hjälper indvider med "mjuka metoder" genom att gå till grunden utav problemet istället för att "bota symtomet" genom korrigeringar.
 
Något som är viktigt att veta inom begreppet stress är att all stress är inte negativ stress. Det finns även postitiv stress som exempelvis när hunden ser en person den känner igen och gärna vill hälsa, eller inför tävling när den ljudar lite medans man är påväg in på tävlingsplanen. Den stressen kan till och med göra att hunden presterar på topp! Den positiva stressen sliter inte på kroppen på samma vis som den negativa stressen gör, om den inte kommer i överdrivet stor dos, alldeles för ofta och långvarit.
 
Negativ stress kan bland annat komma ifrån en rädsla eller otycke för något speciellt, exempelvis hundmöte.
En hund som träffar en annan hund som känns hotfull kan om den är trygg i situationen vända bort sin blick, sänka svansen och dra öronen lite bakåt. Om den andra hunden respekterar fredssignalera så har den lyckats hantera situationen. Om den andra hunden inte hade respekterat detta dock så skulle detta innebära att hunden utsätts för en stor portion stress.
Alla hundar har inte verktygen eller nerverna för att kunna bemästra en sådan situation heller, allt beror på individerna själva och deras tidigare bagage.
 
Tyvärr har jag inte tillgång till allt som sker i Cillas huvud och hennes känslor. De första 7,5 månaderna i livet spenderades i andra hem. (minst!)Fyra olika hem innan hon var 14 veckor gammal. Och som jag tidigare nämnt och citerat ur Inki Sjöstens bok Allmänlydnad: "När valpen är mellan 7-8 veckor gammal är präglingen som absolut starkast. Då är det extra viktigt att den inte möter något som den kan få negativa upplevelser utav. Exempelvis möta en främmande hund som visar aggressivitet eller en barn som klappar alldeles för hårdhänt. En negativ händelse under denna tiden kan sätta spår för livet och i vissa fall inte gå att träna bort. Hunden är i den känsliga präglingsperioden till ca. 10 veckors ålder innan den hunnit börja landa i sitt nya hem".
Jag blev Cillas femte hem och tog över en otroligt stressad och trasig individ som egentligen skulle somnat in veckan därefter.

Och hur jag vet att hon är (och var) stressad? Jo hon överreagerade på i princip allt i hennes närhet i början. En vanlig koppelpromenad var en jakt på människor eller hundar att göra utfall emot och när hon inte nådde det hon reagerade på så högg hon mig i händerna. Det var tyvärr inte små valpiga tjuvnyp inte utan blodet rann från händerna varje promenad den första tiden. Hon blev inte låg när man kom hem innanför dörren utan blev skräckslagen och la sig på rygg med svansen mellan benen och kissade över sin kropp samtidigt som hon bara skakade. Allt för att man kom hem och sa "hej". Så fort hon förstått att inget ont skulle hända (ett par minuter senare) så var hon istället överlycklig över att man kommit hem och kastade sig in i famn, upp i ansikte och blev sjövild av lycka... Ja eller utav stress.

Utöver hennes överreaktioner som är väldigt få och små idag så är hon en överaktiv hund med dålig impulskontroll.Släpps hon lös så kan hon gallopera i full takt utan något direkt mål, oavsätt hur många timmar man befinner sig i skogen. Hon har bråttom till allt och kan inte passivt ligga och vila i en okänd miljö. Det ska alltid lekas eller hända något. Gräva, rulla, klia, busa. Kan få för sig utan direkt anledning att hoppa på en när hon rusar förbi och drömmer många ljudliga drömmar varje natt. En lugn hund drömmer generellt inte lika livligt.
 
Det enda som inte stämmer överrens med vad som är symptom på stress är de fysiska symptomen. Cilla har aldrig skadat en endaste muskel, slickar inte frenetiskt på saker, tuggar inte i sig pinnar, är inte så ofta dålig i magen eller magkatarr. Dricker inte överdrivet med vatten heller. Dock äter hon gärna gräs när hon får chansen, gärna strävt gräs med breda blad. Jag har dessutom gjort prover på lever, njurar, bukspottkörtel m.m och fått bekräftat att hennes organ aldrig tagit skada utav stressen.
 
Vi arbetar dagligen med hennes stress och för att inte utsätta henne för fler situationer än vad hon klarar så anpassar vi våra liv utefter vad hon skulle klara. Det är inte få intensiva stresstituationer som är skadliga, utan när de är många, långa och återkommande situationer. Skulle hennes kropp aldrig få återhämta sig från stressen så hade det kunnat bli skadligt för henne.
Minst två dagar i veckan är rent av enbart vilodag hemma i sängen. Leka lite med Pirat, eventuellt ta bilen till något fält där hon får strosa runt kravlöst och nosa. Hemma sover hon bara i princip. Lyfter inte ens på huvudet om jag går till köket och steker bacon. Aldrig aktiviteter mer än två dagar på rad. Kombinerar mental aktivitet med fysisk aktivitet och växlar mellan lugna belöningar och några färre aktiva belöningar. Lämnas nästan aldrig ensam och långpromenader sker i princip aldrig hemifrån eftersom stadsmiljön påverkar henne för negativt. Då tar vi bilen några minuter bort och går på vandringsleder eller liknande istället eftersom hon är betydligt mer avslappnad i de miljöerna. Idag behöver hon aldrig åka kommunalt och har funnit ro när hon åker bil. Nedbäddad på hennes bilburssida. Lämnas väldigt sällan ensam och vi låter aldrig någon främmande komma fram till henne, varken människa eller hund. På kurser och tävlingar är hon fantastiskt trevlig och visar inget agg mot främmande hundar. I stadsmiljö är det svårare och hon tycker det är jobbigare.
 
Det är stor skillnad på hur hon beter sig kring andra hundar om jag känner ägaren eller om hon träffat ägaren några minuter tidigare. Kommer samma person två minuter senare med två hundar så tittar Cilla bort istället för att stirra och resa ragg. Hon har då en helt annan tillit till den som håller i kopplet till skillnad om det bara går förbi någon. Om hon rentav känner hundägaren så kan ett par svansviftningar komma men hon vill fortfarande inte hälsa. Och självklart behöver hon aldrig det! Är det JAG som kommer med en okänd hund i kopplet däremot så tar det bara någon minut innan hon vill leka och busa och har konverterat in hunden som sin nya "bästis"... Oavsätt om den hunden är osäker eller inte. Det är enda gångerna jag sett Cilla faktiskt noggrant läsa av och totalt respektera en annan hunds signaler. Trotts sin glädje går hon då omvägar runt och ger space men håller ett trevligt kroppsspråk tills den andra hunden är redo att besvara lekinviterna. Alltså är hon som absolut trevligast och lugnast när jag är ensam människa runt omkring henne. Slutsatsen är alltså att grundproblemet är inte hundarna i sig, utan människan som håller kopplet.
 
Cilla är en fantistisk individ och vi har kommit så långt ihop. Hon är min sol och min måne. Orsaken till alla mina gråa hår men anledningen till att jag kämpar igenom dagarna när det känns tungt. Hon har det senaste året kanske fått en enda överreaktion när hon en gång i tiden fick det dagligen. Vi siktar mot stjärnorna och landar i grantopparna.
Ofta funderar jag på vad hon vart med om.. Vad under hennes alla tidigare hem i kombination med gener har givit henne de sämsta förutsättningarna att lyckas? Oavsätt hur många som predikat om att hon skulle ha avlivats så har vi bevisat motsatsen. Hon fixar nästan alla hundmöten. Hon fixar alla människomöten. Hon sover när vi har gäster. Hon åker bil lugnt och tyst. Hon ligger och chillar hos dagmatte som har fem egna hundar och ett gäng daghundar. Idag är hon en lycklig fungerande hund. En hund vi anpassar vardagen till och har helt andra förutsättningar i livet nu än vad hon tidigare haft!
 
Bilden är tagen från Cillas tävlingsdebut i Rallylydnad på brukshundklubben i Västervik och på första starten kammade hem kvalificerat resultat med hela 74poäng!
 

"En hund blir vad man gör den till"

Igår satt jag och funderade på det där klassiska och alldeles för vanliga uttrycket "en hund blir vad man gör den till". Jag tror att det kommer från personer som aldrig ägt en hund med nedärvd problematik eller problematik grundad på trauma. Ofta kan man läsa dessa påståenden i diskussioner kring hundar med mycket kamplust. Det yttras ofta att även en chihuahua eller golden retriever kan vara en kamphund om den tränas till kamp.
Saken är den att det är stor skillnad att födas med vissa egenskaper utefter utstuderad avel och att träna in ett drift som inte faller sig fullt så naturligt för hunden.
Annars hade vi inte haft de ca 300 olika hundraserna i Sverige som sorterats i 10 olika rasgrupper. Det är inte bara utseendet som skiljer dem åt, utan det är även dess egenskaper och deras ändamål.
Hade alla hundar varit som ett blankt papper och totalt opåverkade av gener och miljö så hade vi inte haft så många hundar med beteendeproblematik i Sverige idag.
 
14 olika raser utstuderades utav SKK i ett enkätsvar där de beräknade procentuellt hur stor andel utav påvisad aggressivitet mot kända och okända hundar och människor som var genetisk respektive miljöpåverkat.
Den gula delen är alltså gener och är ca 20% och återstående är miljön som påverkat. Samtidigt om man läser i Inki Sjöstens bok "Allmänlydnad" så poängterar hon hur viktigt det är att inte utsätta en valp för onödigt ont. När valpen är mellan 7-8 veckor gammal är präglingen som absolut starkast. Då är det extra viktigt att den inte möter något som den kan få negativa upplevelser utav. Exempelvis möta en främmande hund som visar aggressivitet eller en barn som klappar alldeles för hårdhänt. En negativ händelse under denna tiden kan sätta spår för livet och i vissa fall inte gå att träna bort menar Inki. Hunden är i den känsliga präglingsperioden till ca. 10 veckors ålder innan den hunnit börja landa i sitt nya hem och succesivt kan börja miljötränas långsamt efter individens nivå. Har man en försiktig och rädd individ tar man det självklart extra försiktigt.
 
Så lite summan av kardemumman - har du tagit över en omplacering med en traumatisk uppväxt är det inte alltid säkert att oavsett hur mycket träning du lägger ned att det går att få ordning på. Vet du dessutom inte vad hunden varit med om i livet eller hur dens föräldrar har varit så är det ännu svårare att veta vad just din hunds beteenden beror på. Utan en grundorsak man känner till är det också svårare att rehabilitera.
 
Det viktiga är att se till individens behov och acceptera att du eventuellt fått hem en hund med stort bagage. Ännu viktigare är det att hjälpa hunden att bära detta tunga bagage och arbeta med er relation och tillit.

Än idag kämpar jag med Cilla. Cilla hade flyttat fyra gånger innan hon var 14 veckor och upplevt alldeles för mycket saker i livet en oskyldig hund inte förtjänar. Hennes träning och väg till en fungerande vardag har varit lång och krokig med många bakslag. Idag fungerar det nästan alltid men det kommer ständigt stunder man önskar hade sett annorlunda ut. Jag önskar verkligen att hon kom till mig mycket tidigare än vid 7,5månaders ålder... Utfall mot hundar, människor och djur. Omvända utfall och högg mig i frustration. Extrem seperationsångest och skrek när jag var för många steg ifrån. När jag kom hem och glatt sa "hej Cilla!" kastade hon sig på rygg och skakandes med svansen mellan benen och urinerade över sin kropp...

Idag finns inget annat än glädje när jag kommer hem men minnet kommer alltid finnas fastsvetsat på min hornhinna hur rädd hon var inomhus. Och hur arg hon var utomhus.
Pirat däremot har bara bott hos en familj innan. Inga svårigheter i livet. Tyvärr tog han på sig ansvaret att vakta flocken vilket innebar att även han gjorde utfall mot människor och hundar. Det anvaret har jag varit tydlig med att visa för Pirat att det är jag som vaktar, inte han. Jag har givit honom massvis med andra arbetsuppgifter och byggt upp en stabil relation. Han har alltså kommit längre i utvecklingen på 9 månader hos oss än vad Cilla gjort på 2,5år. Är dock lika stolt över dem båda.

Så innan du dömer någon som kämpar med sin hund - vad vet du om dess historia, uppväxt och gener egentligen?