Landseer - Vår smidiga sjöko till hund

Bildresultat för landseer

Det senaste avsnittet i min utbildning handlade om att lära känna lite olika raser, behov och ursprung. Jag har därför en lång lista på lager med beskrivningar av lite olika raser där jag utgått ifrån olika källor för att få en så korrekt bild som möjligt.
Har ni själv stor kunskap utav rasen får ni gärna uppdatera mig ifall något jag skriver är felaktigt!
Detta är alltså en liten summering utav Landseern:

Landseer hör till grupp 2 (schnauzer, pinscher, molosser, bergshundar, sennenhundar) och är en vattenarbetande hund. Den benämns ofta tillsammans med Leonberger och Newfoundland som "stora vattenhundar". Gemensamt för dessa tre stora raser är deras medfödda intresse att livrädda människor i vatten och med sin simhud mellan tårna är de oerhört smidiga i vatten.
Den har trotts allt förr används till just livräddning och att apportera föremål i vatten och även vid fiske. Landseern är ursprungligen från Tyskland och Schweiz och är uppkallad efter den brittiske konstnären Sir Edwin Landseer som gjorde målningar utav rasen. Denna storvuxna ras är vit med svarta tecken och pälsen känns lite "oljig" och är hårt lockig, krusig eller mjukt vågig. Pälsen och underullen är mycket tät och behöver borstas mellan varven.  Den har två kraftiga fällningsperioder per år men släpper även en hel del päls där emellan. Ju bättre man sköter pälsen ju blankare och bättre blir den. Har man något emot att få in smuts och att ha päls på alla textiler så bör man se sig om efter en annan ras.
Rasen är lugn och stabil mentalt, väldigt barnvänlig och kontaktsökande. Efter mentaltester kan man sammanfatta rasen som nyfiken, social och lekfull. Den ska sakna jaktintresse men har ett stort doftintresse och kan ofta lukta sig till vatten.
Hälsomässigt är det en frisk ras som normalt blir mellan 8-10 år gammal. Men som många utav de större och tyngre raser så förekommer höftledsdysplasi (HD) vilket varje enskild uppfödare har ansar i sitt avelsarbete att förebygga med hjälp utav röntgen. Det är viktigt att när hundar av denna ras är valpar att de inte överansträngs utan ska röra sig på sina villkor fram tills att den är vuxen. Hos Landseern förekommer även en ärftlig form utav blödarsjuka som heter CTP Trombopati. Som mål har rasklubben att kartlägga denna sjukdom för att få fram så friska individer som möjligt i denna lilla ras. Man kan med hjälp av DNA-tester utesluta sjuka individer i aveln.
Trots sin stora kroppshydda är denna hund lätt att arbeta med då den kommer bra överrens med både djur och människor samt livlig och rör sig kvickt i vatten och på land. Eftersom de kan vara buffliga vid lek och trycka sin stora kropp emot en, eller hälsa genom ett stadigt tag om personens handled  så kan det vara bra att träna in ett tydligt stopp i tidigt skede då detta inte uppskattas av alla. Detta kan man ha i åtanke första gången man möter en individ av denna ras.
Eftersom detta är en väldigt stor hund som gärna håller sig till sin flock hade jag som ägare lagt stort fokus på koppelgående och relation till en början. Låtit kroppen växa klart innan jag hade gett den fysisk hård träning. Sett till att simträna den ofta men även massor av fri lek i vatten. Fokus på nosarbeten och härliga promenader och springturer som motion. Bära klövjeväska på fjällturer eller att få dra är även det passande aktiviteter för denna ras. Korta pass om man tänkt träna lydnad för att hunden inte ska tröttna snabbt.

Källa:
(1) Din hund - Hundraser i Sverige Geneborg, Malm, Isaksson, Mårtensson, Hedekäll s. 232
(2) Allt du behöver veta om hundar – David Adlerton s.347
(3) http://skk.se/sv/landseer i sammarbete med rasklubben Svenska Landseerklubben http://svlk.se/
(4) Rasdokument och avelsstrategi från rasklubben http://svlk.se/landseerinfo/index.html
(5) Artiklar från SKK om rasgruppen

Dalmatinern - vår prickiga bästis på ridturen

Bildresultat för dalmatinern
Det senaste avsnittet i min utbildning handlade om att lära känna lite olika raser, behov och ursprung. Jag har därför en lång lista på lager med beskrivningar av lite olika raser där jag utgått ifrån olika källor för att få en så korrekt bild som möjligt.
Har ni själv stor kunskap utav rasen får ni gärna uppdatera mig ifall något jag skriver är felaktigt!
Detta är alltså en liten summering utav dalmatinern:


Dalmatiner nämns som namn redan på 1750-talet och användes då som budbärare, räddningshundar i krig och som följeslagare och väktare kring hästdragna vagnar. Från 1700-talet till 1900-talet användes rasen i England till att vakta i stall och eskortera diligenser och hästekipage. Än idag har damatinern en instinktiv dragning till just hästar. Prickiga hundar har varit kända i Dalmatinien, nuvarande Kroatien, i över 4000år.
Idag är rasen inte klassad som bruksras men är i stort behov av arbete och motion. Många tränar sina hundar i agility, lydnad och viltspår.
Vissa individer har mer jaktintresse än andra och beroende på vilken informationskälla man utgår ifrån så hävdas det att rasen har låg jaktinstinkt till att viltintresse finns hos en del och att det därför behövs god löslydnad. Det är viktigt att man som dalatinerägare ger en varsam ensamhetsträning från grunden och tidig socialisering då dem tenderar att kunna bli bråkstakar i äldre åldrar annars. Det är en riktigt energisk ras som är uthållig och relativt snabb så den skulle förslagsvis lämpas till dragsport. Dalmatinern tar sitt vaktande på stort allvar utan att övergå till att vara alltför aggressiva.
Koppelträning är något som är mycket viktigt att lägga fokus på då hunden är väldigt stark och envis. Att uppfostra en damlatiner kräver tålamod, kärlek och en stor portion humor eftersom rasen mognar sent och inte är helt vuxen först vid 3-4års ålder.
Något att tänka på när man första gången hälsar på en individ av denna ras är att den har en förmåga att visa tänderna i ett ”hundleende” vilket vissa kan tycka ser obehagligt ut fastän det inte är illa menat.
Studerar man MH-snittet för rasen så kan man se att det finns en reaktion på skott och rädslereaktion som är högre än vad som är önskvärt för rasen. Rasen har även en del tandförlust men vilket har förbättrats de senaste åren efter väl utstuderat avelsarbete. Hudproblem förekommer också då hela 30 % av rasen haft någon form av klåda. 16 % har även haft återkommande öroninflammationer. Öroninflammation är inte det enda problemet dalmatinen har med öronen utan det föds även en hel del döva hundar i rasen. Dalmatinern har även en speciell njurfunktion som innebär att den under inga omständigheter får serveras helt torr mat. Den måste få i sig riktigt med vatten i maten.

Källa:
(1) Din hund - Hundraser i Sverige Geneborg, Malm, Isaksson, Mårtensson, Hedekäll s. 80
(2) Allt du behöver veta om hundar – David Adlerton s. 334
(3) http://skk.se/sv/hundraser/dalmatiner i samrådan med rasklubben http://dalmatiner.nu
(4) Dokument från avelspolicy från http://dalmatiner.nu/RAS2013.pdf
 
Bildresultat för dalmatiner pongo
o

Bokanalys "Din hund"


 
Bokanalys Din Hund
Analys utformad utav Melinda Samuelsson
Agneta Geneborg, Kerstin Malm, Annelie Isaksson, Kristina Mårtensson, Britta Hedekäll

Denna bok skrivs utav två huvudredaktörer och ytterligare fyra författare. För att inte lägga alltför stort fokus på författarna i denna bokanalys så har jag valt att lägga fokus på huvudredaktörerna Kerstin Malm och Agneta Geneborg.

Agneta har sedan haft kurser i valplydnad, vardagslydnad, eftersök och jakthundsträning sedan 1970-talet. Hon är utbildad inom hundkunskap, jakt, lydnad och problemhundsträning. Jag kan dock inte finna vart och när hon examinerats vilket man bör ha i åtanke när man läser denna bok. På 1980-talet bedrev hon vargstudier på Lungholms Ulvepark i Danmark som Freddy Worm Christiansen grundade tillsammans med sin fru ett par år tidigare.  Även Freddys utbildningar var svåra att finna information om kan tilläggas.
Enligt Agnetas egen hemsida med bakgrundsinformation så har inga nya uppdaterade utbildningar gjorts på senare år och hon har inte varit aktiv inom olika hundföreningar sedan 1995. Kerstin Malm däremot är fortfarande aktivt föreläsande och håller fortfarande kurser. Hon har även varit delaktig i Freddys bok Hundars och Vargars beteende vilket gör att dessa tre författare håller en koppling till varandra. Den kopplingen jag kan hitta är att de alla tre verkar vilja värna om relationen Hund och Människa utan att det ska bli en maktkamp. Kerstin har i 13 år forskat och undervisat i Sveriges Lantbruksuniversitet. Hon har under många år bedrivit omfattande rådgivning kring problemhundar samt publicerat ett flertal omtyckta hundböcker.

Boken är ämnad för personer som vill lära sig om hund, som tänkt skaffa sin första hund, som vill lära sig mer om rasers ursprung, historia, egenskaper eller behov. Den är uppbyggd som ett uppslagsverk med mängder av färggranna bilder för att man enkelt ska kunna bläddra igenom rasgrupper utefter arbetsbakgrund och då kunna hitta snarlika raser den man precis läst om. Man behöver alltså inte vara nybörjare på hund för att dra nytta utav denna bok eftersom innehållet är så brett som det är. Däremot om man vill specialisera sig på en viss ras och/eller rasgrupp så är inte boken mycket till hjälp utom innehåller enbart det visentligaste för att hålla boken ”kort” och innehållsrik.

Den är en fantastiskt informationsgrund att stå på från start men innehåller inte tillräcklig information om hur man ska gå till väga för att träna hunden. Därför bör man, om man ska skaffa sin första hund, läsa någon typ av dressyrbok parallellt med denna. En bok som ingående beskriver hur man tränar inkallning, gå fint, förbudsövningar och så vidare. I boken så nämns det vad som är bra att hunden tränar på och att det bör göras med trevliga metoder men inte hur man går till väga så därför är den inte en guide om hur man blir en bra hundägare, bara en mer faktamässigt kunnig hundägare.
Man bör vara källkritisk för att författarna i helhet är hundmänniskor med många år bakom sig som instruktörer men inte etologer (förutom Kerstin Malm). De har inte tillsammans med delad kunskap skrivit boken utan skrivit olika avsnitt var.

Ett exempel på detta är författaren Kristina Mårtensson som skrivit avsnittet om ”Gryt och råtthundar” där citatet ”observera att när hunden står på höga hinder kan den bli alldeles för självsäker” finns när agility rekommenderas som sport. Ingen vidare utveckling om varför det skulle vara dåligt med bra självförtroende när man tränar agility med en gryt och råtthund. Med tanke på att Kerstin Malm varit med på ett hörn av Freddy Worm Christiansens bok ”hundars och vargars beteende” där de slår hål på myter kring påstådd dominans och höjdskillnader så finner jag detta mycket intressant. Kristina själv har levt med vinthundsraser sedan 1980 men hållit kurser professionellt sedan 1987.

Något som jag också reagerade på i boken var att de skrev att man inte skulle ha kedjestryp på Keeshond. Vilket jag mycket väl kan förstå eftersom kedjestryp inte är varken skönt eller hälsosamt om hunden skulle få för sig att göra ett ryck. Dock var anledningen till att hunden inte skulle ha stållänk på sig att ”det sliter för hårt på PÄLSEN”  i beskrivningen vilket jag tycker är konstigt att uppmärksamma istället för att man uppmärksammar de skador en stållänk kan innebära.

Ytterligare en notering är uttrycket ”Man väcker fighten i hunden” i samband med att det skrivs att man inte ska vara hård fysisk i sin uppfostran gentemot en American staffordshire terrier. Det är däremot välkänt att amstaffen är väldigt förarvek och att den rent rastypiskt aldrig ska visa aggressioner gentemot människor och att den sällan gör det vid hårda tag är också är välkänt. Det är intressant att boken hävdar att pinnkastning och kamplekar är tabu för rasen för att inte uppmuntra kamplusten eftersom kamplusten i MH, MT och BPH kan mätas och användas i samband med belöning för att framgångsrikt träna hunden. Kamp är faktiskt en utav fyra belöningsmetoder enligt Inki Sjösten vars böcker används som kurslitteratur hos Svenska Brukshundsklubben.

Jag har parallellt med denna bok läst delar ur en annan rasbok från 2009 (Allt du behöver veta om hundar – David Adlerton) och tycker rent generellt att Din Hund varit otroligt mycket bättre skriven. Visst att små bitar fick en att reagera, men till skillnad från den jämförande boken så är denna betydligt mer uppdaterad i sitt innehåll, lättare att slå upp i och mycket mer utvecklad i sin information. Din Hund tar upp mycket mer relevant fakta och försöker hyfsat genomgående beskriva varje ras lika mycket. Något jag däremot saknade hos vissa raser var att det skrevs ut vilken ålder de uppnått mental mognad (vuxen), medan vissa raser nämndes detta inte alls. Det där med ”vuxen ålder” är ändå något jag tycker är väldigt intressant efter att jag läst på mer om Neoteni. Att jämföra raser i mellan och raserna jag själv har hemma för att se hur det stämmer av i praktiken helt enkelt.

Som hundägare är det lätt att man snöar in sig på sin egen ras och bara ser allt det fantastiska med denna! Man glömmer att det finns hundratals andra raser i Sverige, varav vissa man enbart stött på namnet löst i vissa sammanhang. Med denna bok har man fått en betydligt bredare uppfattning och kunskap kring raser man aldrig någonsin brytt sig om att fördjupa sig i tidigare. Från att enbart ha en ras i huvudet så har man nu minst ett tiotal som man fascineras av något enormt och bara vill lära sig mer om.

Jag har lärt mig mycket om rasernas arbetsbakgrund och förvånats över vad vissa raser använts till i det förflutna (som att den Italienska Vinthunden jagade tillsammans med jaktfalkar, hur kan falken se skillnad på hund och byte??? Eller den Anatoliska herdehunden som skyddat mot varg, vildkatter och schakaler). Det är imponerande att läsa om alla skillnader i användningsområdena och de olika egenskaperna raserna har.

Något jag fick bekräftat av att läsa denna bok är att oavsett vad som beskrivs om rasen så är det inte alltid det som levereras utav uppfödarna idag. Att jämföra MH kringlor utefter snitt med vad som rasen påstås ha för egenskaper har varit lärorikt. Det har gjort mig mer observant för de meningsskiljaktigheter som finns beroende på vilken källa man utnyttjar. Jag tycker att Din Hund i sin helhet varit duktiga på att även uppmärksamma det negativa om en del raser, och inte bara lyfta det positiva så som en del rasbeskrivningar kan se ut. När jag konverserat med hundägare av vissa specifika raser så har deras beskrivning utav rasen stämt överrens med denna bok vilket gör att man får känslan av att boken ändå är en tillförlitlig informationskälla.
Så rent kortfattat har jag lärt mig att vara mer kritisk till den informationen jag läser och sett till att hitta flera källor som backar upp samma påstående innan jag sedan valt att ta ställning. Jag har lärt mig massvis med fakta kring nya och bekanta raser och uppfostringsråd kring raser jag knappt visste om att de fanns, samt rent bildmässigt lärt mig hur många fler raser ser ut för att kunna koppla dem med rasfakta.

Källa:
s. 42, 44, 72, 92, 455
Hundars och Vargars Beteende – Freddy Worm Christiansen
Allt du behöver veta om hundar – David Adlerton
Allmänlydnad 2016 - Inki Sjösten
http://astklubben.se/ras.html
http://skk.se/sv/hundraser
http://kmalm.se
http://geneborg.se